Växjö Konsthall, Caroline Mårtensson & Andreas Poppelier
Text: Thomas Lissing, omkonst.com, 2012.
Växjö Konsthall, Caroline Mårtensson & Andreas Poppelier
Text: Tina Persson, Smålandsposten, 2012.
Museum Anna Nordlander
Text: Per Strömbro, Norran, 2010.
Nordin Gallery, Stockholm 7/5-5/6
Text: Lars-Erik Hjerström Lappalainen, konsten.net, 2009.
Vanitas eller den imaginära kontrollen
Text: Joakim Borda, konstskribent och curator, 2009.
Kontrast, fokus på skånska konstnärer.
Text: Mårten Wennelin, 2007.
RoomFive 16 juni - 16 september 2007
Text: Ýrr Jónasdóttir, intendent / curator, Ystad Konstmuseum.
Konstfrämjandet Skåne, Galleri S:t Gertrud
Text: Jessica Segerlund, curator, 2006.
______________________________________________________________________________________________________________
www.omkonst.com:
Kommentar till en skruvad samtid
Caroline Mårtensson, Andreas Poppelier, Växjö konsthall, 12/1 - 12/2 2012
Text: Thomas Lissing
Små flugor kretsar i rummet och doften av jord är påtaglig. En utställning kan knappast bli mer organisk än den som nu äger rum på Växjö konsthall.
Caroline Mårtensson har placerat en stor komposthög mitt på golvet, där ett berg av kasserade begoniaplantor påtagligt flyttat växtriket inomhus. Samtidigt tydliggörs det ohållbara överflöd som präglar vår konsumtion.
Sida vid sida med Mårtenssons installationsbaserade verk visas måleri av Andreas Poppelier. Motiven är storslagna collage av realistiska miljöer och personporträtt, skruvade till det surrealistiskas gräns. Ödsliga platser, väl definierade miljöer och malplacerade figurer skapar ett drömlikt tillstånd, som inte känns helt behagligt.
Men det lurar också någon slags humor i motivens ovisshet, och man förväntar sig nästan en dräpande oneliner à la Jan Stenmark som komplement till varje bild.
Titlarna är enligt Poppelier själv viktiga, men mer åt det lakoniska hållet. "En missriktad yttring av hängivenhet" är till exempel titeln på en målning med ett ungt par som med lycklig min håller i ett gevär, ungefär som nyblivna föräldrar stolt visar fram sitt barn.
Växjö konsthall domineras dock av Mårtenssons hög av blommor, ett verk med titeln ”Transition”. Både i detta och flera andra verk pekar hon på det industriella förhållningssättet till något som egentligen är skört, naturligt och vackert. Trots allt är blommorna bara en vanlig handelsvara, och de kasseras i samma utsträckning som all annan överproduktion.
I ”Fattigkärr” återskapar hon det klassiska herbariet, fast med blommande växter av den typ vi köper i närbutiken och efter några veckor slänger igen. Till viss del får chrysanthemum, cyklamen och andra sorter en slags återupprättelse, men mest känns utställningen som ett rekviem. Man kan inte låta bli att känna sig lite sorgsen vid anblicken av massproduktionens baksidor. Det dekorativa har blivit smutsigt inför våra ögon.
Mixen mellan installationerna och måleriet har blivit riktigt lyckad. Båda konstnärerna gör seriösa kommentarer till vår skruvade samtid, utan att det känns alltför tungt. Snarare väcks lusten att verkligen vårda det man har. Lusten att återbruka, ta ett steg bort från masskonsumtionen och verkligen se det vackra i vardagen.
Växjö 2012-01-23 © Thomas Lissing
Kompostmodernism, Smålandsposten
2012-01-12
Caroline Mårtensson & Andreas Poppelier
Växjö konsthall
Ett litet berg med begonior på golvet. Eller är det en komposthög som strösslats med dessa olikfärgade blommor, ack, så hemtrevliga? Men knappt har blicken fångats av det jordigt igenkännliga genom Caroline Mårtenssons objekt, förrän den sugs in i en jättelik tunnel på en målning av Andreas Poppelier, som hänger rakt fram när jag klivit in på Konsthallen. Stämningen är förtätad trots all luftighet och utrymme mellan verken. Här möts två konstnärliga uttryck som både kan förenas och utgöra ett slags motvikt. Att kombinera dessa två unga, samtida konstnärer är faktiskt en medveten lyckoträff.
Laddningen finns framför allt i det dolda, det som växer fram och kanske blir synligt om man ger verken den tid de behöver för att sätta igång olika slags berättelser.
Men det är inte lycka eller skönhet som står fram, även om det stora verket med begonior i en hög på golvet också skulle kunna ses som vackert, en rit av blommor. Vad som står fram är någonting bakomliggande, olika dolda processer. Som den industrialiserade blomproduktionen som vid närmare insyn ter sig lika oromantisk och obesjälad som vilken massproducerad vara som helst. Mårtenssons foto-potpurri med olika arter av begonia, Begoniaceae, får det att rycka i mungiporna. Jag gillar leken med traditioner, rara sällskapsblommor i ett nytt ljus.
Vi lever i streckkodernas tidevarv. Och vad gäller högen på golvet blir associationen till allt levande en påminnelse om all död.
I vems blick pågår den tysta selektionen?
De kasserade begoniornas skönhetsfel fungerade inte längre kommersiellt. Installationen Fattigkärr, upp och nervända blomlådor med pressade växtdelar från våra vanligaste krukväxter blir ett herbarium för både närläsning i tiden och historisk tillbakablick. För Andreas Poppelier finns också förgängelsemotivet med, men inte lika tydligt. Han målar akryl så att det liknar olja, ibland i folkhemsfärger. Motiven är ofta konkreta: en människa i ett rum (Leif och Kristina) eller rum med en scen. Vad är det vi ser? Någonting pågår, någonting har skett. Någon försvinner ur bilden. Målningarna både ger tystnad och kräver tystnad. Framför allt tycks Andreas Poppelier vilja skikta upp tid och rumslighet,verkligheten om man så vill, med inslag av fiktion och dokumentär. En smygande känsla av att spela med i någonting drabbar mig som betraktare. Plötsligt bryter Leonard Cohens sträva röst in genom en titel och gör sig påmind i en liten skulptur. Dance me to the end of love. Spänningen tätnar.
TINA PERSSON
Camilla Carnmo
Konst som tvingar oss att tänka
Text: Per Strömbro, Norran, 2010.
Med utställningen "Bättre en fågel i handen än tio i skogen" tar konstnären Caroline Mårtensson upp en frågeställning som omöjligt kan lämna någon oberörd. I dag är det vernissage på Museum Anna Nordlander.
Hela utställningen ryms inte i den ordinarie visningsrummet på Nordanå varför även ”Mellanrummet” tagits i anspråk. Det fungerar som en entré. Väggarna är täckta av djurtroféer. Minus djuren vill säga. Kanske har de flytt? Ljudet av småfåglar tyder på frihet.
En sak är i alla fall säker; Helsingborgskonstnären Caroline Mårtensson vill få oss att börja fundera, och det ska snart bli mer uppenbart.
För inne i visningsrummet möts vi av vad som vid en slarvig anblick verkar vara en ganska vanlig interiör i en jaktintresserad människas hem. Installationen ”Canis lupus familiaris” består av en rådjurstrofén på väggen, en skön skinnfåtölj och en djurfäll. Vad som skiljer sig från den traditionella bilden är att fällen är gjord av en äkta golden retriever.
Caroline Mårtensson skapade verket för några år sedan när många gick runt med småhundar i väskorna och hon vill ifrågasätta våra föreställningar om vad vi har djur till. Inte minst beroende på kulturtillhörighet. Hur kan någon som äter hamburgare, har en komatta på vardagsrumsgolvet eller soffor i äkta skinn tycka att det är fel att göra en fäll av en golden retriver? Hur kan man vilja bojkotta ett sportarrangemang i Peking på grund av mattraditioner, men inte ens gå med ett protestplakat vid korvståndet i samband med en lokal fotbollsmatch? Är det djuret i sig som är avgörande? Och i så fall – säger det någonting om hur vi behandlar människor olika också?
Utställningen tvingar besökaren till att se ett vidare perspektiv och att fundera över varför vi värderar som vi gör.
Caroline Mårtensson, som mottog Maria Bonnier Dahlins Stiftelses-stipendiet 2007, använder sig ofta av djur för att spegla människans handlingar. Det blottar på ett sätt den manliga maktstrukturen i samhället. Och för att ytterligare förstärka bilden har konstnären valt många referenser till jaktkultur.
Som i ”Barbour” där två uppstoppade rävar är klädda i textil av Barbourkläder (ett finare klädmärke som förknippas med jakt), så när som där pälsen sticker ut som en elegant krage. Eller i ”Dansk Velour” där en stor samling uppstoppade djur – allt från fåglar till gnagare – har klätts i just velour med babyblå och babyrosa toner vilket får dem att se smått bedårande ut. Som mjukisdjur. Bara klorna sticker fram …
Utställningen utmanar, men tar egentligen inte ställning till vad som är rätt eller fel. Det är upp till oss själva. Men Caroline Mårtensson är onekligen inne på ett ämne som på ett genialt sätt tvingar i stort sett alla betraktare utan psykopatiska drag till självrannsakning.
Publicerad 2010-06-16
Per Strömbro
per.strombro@norran.se
Nordin Gallery, Stockholm 7/5-5/6
Text: Lars-Erik Hjerström Lappalainen, konsten.net, 2009.
Ungefär från Romarrikets glansdagar till andra världskrigets slut uppfattades kultur som det aktivitetsområde inom vilket människans natur kunde bli till. Ingen mänsklig natur utanför kulturen alltså, och kulturens själva syfte var att producera människor som i så hög grad som möjligt realiserade denna mycket säregna natur. Dessa blev då föredömen, måttgivande för vad en människa kan vara. Få tankar har väl så fullständigt utplånats på så relativt kort tid. I dag vill man definiera människans natur med hjälp av DNA, och inte ens antropologerna har längre något kulturbegrepp att rama in sitt intresse för ”mannen på gatan” (vårt mått på vad en människa är) med.
Jag vill inte påstå att Caroline Mårtensson ställer sig med bägge fötterna i den där romerska kulturfilosofiska traditionen, men jag tror att man måste ha den i åtanke för att se hennes verksamhet i förhållande till dagens föreställningsvärld. Oavsett om det är djur eller blommor hon arbetar med projiceras en bild av människan. Hennes ”berömda” bild på en Golden Retriever-fäll framför en fåtölj i ett vardagsrum är en bild av människan. Den visar på en gång upp mänsklighetens mest ombonade realitet, dess privilegierade miljö, iordningställt för inget annat syfte än att bara vara där, Livingroom, Lebensraum. Och hunden är ju mig veterligt en ren kulturprodukt, och en ganska tidig sådan, som överhuvudtaget inte finns i vilt tillstånd. Hunden är redan från början en del av hemmet, ett tecken på kultur. Och nu ligger den där, som ett byte och prydnad – ungefär som kulturen var i form av den antropologiska, sedermera oanvändbara, definitionen av kultur som ”det människan gör”. I den definitionen ligger kulturen fälld, meningslös, djupt nihilistisk, utan uppgift och utan resultat, men ordet låter fortfarande bra och kan pryda en diskurs. Där har vi kanske bakgrunden till våra meningslösa kulturutredningar. Även de miniatyrjakttorn hon ställde ut på Bonniers konsthall här om året, de som påminde om barnstolar, ger en bild av människan som i alla åldrar sitter och väntar på mat, som en fågelunge ungefär.
På den nu aktuella utställningen på Nordin, ”Vanitas or the Imaginary Control”, snurrar några krukväxter, begonior, varv efter varv runt på löpande band ställda i kvadrat. Man blir lika full i skratt av dem som av Golden Retriever-bilden. Det är en ren glädje att se. Löjliga familjen, tänker man när växterna kommer löpande på bandet. Tveklöst uppstår denna besjälning då blommorna gungar till i växlingen av band och riktning, och i två av hörnen vrider sig krukorna mot en styrarm, först åt ena hållet, sedan åt andra. Det får växten att liksom gestikulerar. Alla gör de samma stela och klumpiga rörelser, lite grann som Teletubbisar. Eller som en sommarsyskonskara i likadana träningsoveraller. Följa John. I ovanligt hög grad passar de här snurrande och skakande växterna in på Henri Bergsons beskrivningar av det komiska som uttrycket av någonting mekaniskt inrättat i livet för att liksom imitera livet. Det är det som är komiskt i blommornas besjälning.
Betraktade utan besjälning är begoniorna blommor ”som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration”. Joakim Borda fortsätter i katalogtexten sin tankegång med att säga att denna produktionsmetod, denna odling eller kultivering av växter, själv motverkar den produktion av symboliskt värde (hemtrevnad och naturlig grace) som växten ska ge. Denna kulturprodukt som begonian är tär alltså på både sin egen symbolik och på vardagsrummet såsom ett rum gjort för att ge sina ägare deras mest gynnsamma naturliga miljö. Precis som för pelagoniorna är den inomhus. Mårtensson fullbordar motsättningen mellan vanlig natur, den som finns utomhus, och kulturnatur, som frodas inne, genom en bild på ett växthus eller drivhus påminnande om stora stål och glasvitriner, upplysta med elektriskt ljus (en av hennes ”Vanitas” i det inre rummet).
Som kulturskapad natur är begonian en analogi till människan. Och Mårtenssons begonior som rör sig i kvadrat är analoga med Becketts skådespelare i pjäsen ”Quad” där de oavbrutet tecknar en kvadrat med sina rörelser. Den där aktiviteten, såväl hos Beckett som hos Mårtensson, verkar inte ha något ändamål. Det som skulle ge människans görande en mening, prägla det tillfälliga med evighetens form, var just kulturen. Det som inte resulterade i något här och nu kunde ändå vara någonting att bygga vidare på, ett steg mot ett allt mer fullständigt förverkligande av människans sanna natur. Precis som människans natur hotades kulturen inte av döden. Men döden är vad som omger Mårtenssons löpandebandverk. Två fotografier av enorma komposthögar som bara tycks bestå av begonior finns på utställningen. Runt omkring är det höst, inte ett levande blad finns förutom i komposten. Den ser faktiskt ut som en gigantisk nytäckt grav. På ena bilden ser man spåren av en traktor som forslat dit blommorna en masse. Löpandeband och kulturprodukternas massdöd. Vad är meningen, vad är ändamålet?
Jag har ändå svårt att uppfatta någon som helst dyster klang i den här utställningen. Tvärtom, utan slapstick eller skämtsamheter genererar Mårtenssons verk komik. Till och med katalogens bilder av blommorna på löpande bandet har något dråpligt vitalt över sig. Det är inte någon sisyfostillvaro att fara runt på bandet, snarare rör sig dessa kulturvarelser i sin egen evighet, med samma glada skakningar det här varvet som i förra – den glädjefyllda glömskan är total. Det märkliga med de här kulturprodukterna är att tiden och döden tycks komma utifrån. Det enda som förändras av att nya varv läggs till de gamla, är att tre ränder allt tydligare tecknar sig på krukorna: ränder från gnidningen mot styrarmar och från mekanismen i uppsamlingsanordningen på ena sidan. Tiden märker krukorna från utsidan, inte blommorna inifrån. Döden är inte inskriven i de här blommorna, DNA-koden är inte accepterad. Till sitt uttryck är blomsterarrangemanget, med sin rörelse, inte ändligt, utan indefinit. Det betyder inte heller att de är odödliga, utan att döden drabbar dem som någonting främmande, utifrån kommande. Och det är ju så en verklig kulturvarelse borde ha uppfattat sig själv. Som ett förverkligande av människans natur, som inte bär döden med sig, utan har ändlösheten i sig. Det är kulturens glada budskap. Den där naturen var själva ändamålet med kulturen och alla händelser inom den. Precis som den här installationen, ”Ground Control”, som i hög grad förverkligar sin natur, sin idé, oavsett om den kommer att falla i bitar vid något tillfälle.
Och vanitasmotiven, komposthögarna, är ingalunda patetiska memento mori-bilder. Snarare bidrar de till komiken. Dels genom att blommorna, som i ”Ground Control” får sin konstnärliga apoteos såsom del av en konstens natur, här har återförts till den vanliga naturen. Det är en drastisk dignitetssänkning som är vanlig inom komiken. Övergången gestaltas i en av hennes ”Vanitas” nästan som en komisk transport. Å ena sidan är det någonting märkligt med att vissnande blommor tas bort från bandet, trots att du utför sina rörelser på samma sätt. Det är ett yttre kriterium, inte en inre bristande förmåga, som gör att de tas från bandet. Å andra sidan rimmar bestämdheten och effektiviteten i masstransporten (traktorspåren) inte alls med funktionslösheten i blominstallationen. Diskrepans på diskrepans. Allt ser godtyckligt och märkvärdigt frivilligt, för att inte säga nyckfullt, ut i varje led, ändå ohyggligt välorganiserat och finaliserat. Ändamålsenlighet utan (yttre) ändamål, som Kant karakteriserade skönheten – det gäller konsten i stort och inte minst vår kultur, men pga. att den för sig själv, inifrån betraktad, är självändamål. Men blommorna generas inte av det, utan bejakar den här dråpligheten. Fortfarande ganska vitala ligger de där i förmultnandet, men liksom flinande, som om de inte tog det på allvar – oljeskadade ironiker. Oberörda av förmultnandet.
Dels materialiserar komposthögarna de där tidens ränder som tidigare bara satt på krukorna. Det självändamål som deras vistelse i verket var, attackeras här som någonting i sig ändamålslöst ur naturens synvinkel. Och det är klart: kulturen har inte mycket att ge naturen – sedan får naturkonservatorer som jobbar i kulturlandskap säga vad de vill – och naturen kommer ha sista ordet. Men i allt det är det åtminstone kulturen som får sista skrattet. Konstens generella relation till livet, sa Bergson, är komisk. Komiken är på så sätt inget inomestetiskt begrepp, utan ett som också kräver en konstens relation till livet och döden, naturen. Men bara kulturen kan glädja sig åt den relationen. I relation till kulturen är naturen – oavsett om det är människans eller konstens eller bara den vanliga naturen – bara ett bananskal, den är som gjord för att halka på.
Vanitas eller den imaginära kontrollen
Text: Joakim Borda, konstskribent och curator, 2009.
Det är svårt att undvika att betrakta konstens återkommande intresse för dödens symboler som uttolkningar av en speciell tidsanda som löper genom historien och tycks vara nära kopplad till samhälleliga och ekonomiska situationer.
Under 1600-talet, vars konstproduktion i efterhand kan tyckas vara ett enda långt memento mori, präglades den västerländska kulturen av dramatiska ekonomiska och sociala omvälvningar till följd av krig och kolonialism.
Idag står vi inför en liknande kulturell situation. Tendensen att utforska de klassiska vanitassymbolerna som dödskallar och blommor har dominerat mycket av samtidskonsten från i den häftiga vändningen från överhettad högkonjunktur till internationell finanskris. Men att enbart betrakta konstens intresse för döden som ett uttryck för tidens undergångsstämning är en förenkling, för – som Roland Barthes skriver i sin läsning av Tacitus Annaler – att dö är att förnimma livet.
Caroline Mårtensson har valt att kalla sin utställning på Nordin Gallery för Vanitas eller den imaginära kontrollen, vilket till viss mån pekar i vilken riktning man ska förstå dessa nya verk. Verken Vanitas I och II anspelar också omisskännligt på konsthistoriens vanitasstilleben av blomsterarrangemang, med en överväldigande prakt av begonia i olika färger som fyller upp bilden.
Men där det klassiska holländska blomsterstillebenet nöjer sig med att enbart antyda det annalkande förfallet allegoriskt, är Mårtenssons Vanitas brutalt rättfram. Den väldiga begoniahögen är halvt förmultnad, blandad med jord, och i förgrunden syns hjulspåren från lastbilen som dumpat blommorna i komposthögen. För Mårtensson handlar vanitasmotivet mindre om att påminna om döden, än att peka på förgängelsens centrala roll i samtida konsumtionskultur. Det syns särskilt i Vanitas III, som utgör ett slags syntes av de föregående bilderna och visar begoniorna i blomstring, men med döden (komposthögen) skymtande i bakgrunden.
Begonian är en blomma som produceras i stora mängder i högt tempo, för att sedan i enorm omfattning distribueras som billig hemdekoration. Förutsättningarna är en kombination av gödningsmedel, växthusdrivning och löpandebandeffektivitet. Denna industriella och onaturliga metod att framdriva krukväxter urholkar oundvikligen de symboliska konnotationer som ligger till grund för dess existens som konsumtionsvara, främst föreställningar om hemtrevnad, naturlighet och unik skönhet.
För Caroline Mårtensson är paradoxen mellan begonians symbolvärde och dess ursprung en kärnpunkt. Det finns starka paralleller mellan utställningen Vanitas och tidigare verk som Dagens Eko kvart i fem (2004) eller Canis Lupus Familiaris (2007), där till synes vardagliga föremål vid närmare anblick framstår som onaturliga och motbjudande.
Caroline Mårtensson rör sig gärna i sina arbeten i spänningsfältet mellan det intima och det frånstötande, det mysiga och det skrämmande. Genom allt löper vårt förhållande till naturen, ett förhållande som präglas av utnyttjande, chauvinism och självbedrägeri.
Utställningen Vanitas eller den imaginära kontrollen tar avstamp från en personlig erfarenhet, Caroline Mårtenssons uppväxt präglades nämligen av familjens drivhusverksamhet som successivt övergick från att producera nyttoväxter till dekorativa krukväxter, som begonior. I ljuset av detta framträder det en något smärtsam upplevelse ur bilden av de förkastade blommorna i Vanitas I, offer för en otillräcklig omsättning som kommer att illustrera hur natur i lika hög grad som bilar eller plastkassar är industriella produkter vars kulturella värde sammanfaller med dess ekonomiska.
Utställningens huvudverk, Ground Control, dramatiserar känslan av uppgivenhet över en kollapsad relation till naturen genom att iscensätta produktionen av blommor som en sisyfosbörda. I Ground Control har det löpande bandet inget egentligt slut och rubbar med mekaniskt tempo på naturromantiska föreställningar om originalitet, naturlighet, hantverksmässighet och kvalitet.
Men samtidigt som utställningen är påtagligt narrativ i sin skildring av fenomenet med masstillverkning av hemtrevnad, inbjuder de symboliska aspekterna av installationen till reflektioner av mer personligt slag. Caroline Mårtenson leker medvetet med känslor av nostalgi och sentimentalitet, gärna med ett inslag av mild ironi, för att få oss att ifrågasätta det välbekanta.
I verket Våglängd dras detta till sin spets genom en serie radioapparater som alla är inställda på samma ljudvolym, men på olika frekvenser. Musikradio utgör, kan man säga, soundtracket till våra liv på arbetsplatser och offentliga rum. Men när ljudet i Våglängd skiftar från harmoni till kakofoni, allt beroende på vad som sänds från de olika stationerna, tvingas vi ta ställning till en företeelse vi annars tar för givet. Caroline Mårtensson låter oss inte ta något för givet.
Vanitas or The Imaginary Control
Text: Joakim Borda, writer and curator, 2009.
It is tempting to regard Art’s recurrent interest in the symbols of death as interpretations of a particular spirit of the times that runs throughout history and seems closely connected to social and economic circumstances.
The 17th century – with a collected production of art, which in retrospect appears to be a perpetual memento mori – saw dramatic financial and societal disruption in Western culture as a result of war and colonialism.
Today we face a similar situation. The tendency to explore classical symbols of vanitas has dominated much of contemporary art in the sudden turn from inflated boom to international recession. Yet to view art’s fascination of death as merely an expression of a prevailing sense of doom is simplification, because – as writes Roland Barthes in his reading of Tacit’s Annals – to die is to perceive life.
Caroline Mårtensson has chosen to call her exhibition at Nordin Gallery Vanitas eller den imaginära kontrollen (Vanitas or The Imaginary Control), which in part points to how these new works should be understood. The works Vanitas I and II does indeed allude to the art historical vanitas still lives of flower arrangements, with a sumptuous display of Begonias filling up the picture plane.
However, where the classic Dutch flower still life contents itself with simply implying pending decay through allegory, Mårtensson’s vanitas are brutally straightforward. The huge pile of Begonias is decomposing, blended with earth, and in the foreground the tracks of the truck that dumped them are still visible in the heap of compost. For Mårtensson the vanitas motif is less about reminding of death, than pointing to the pivotal role of deterioration in contemporary consumer culture. This is particularly obvious in Vanitas III, which showing Begonias in bloom, with death (the heap of compost) lurking in the background, forms a sort of synthesis of the previous images.
Begonias are mass-produced in high tempo, to be distributed in vast amounts as cheap home decor. This is accomplished by a combination of fertilisers, greenhouses and running mill effectiveness. Such an industrial and unnatural method of producing potted plants unavoidably empty the symbolic connotations that make up their existence as consumer items, mainly ideas about homeliness, unique beauty and what is natural.
For Caroline Mårtensson, the paradox of the symbolic value of the begonia and its origins is crucial. There are strong parallels between the Vanitas exhibition and previous works such as The Daily Radio News at Quarter to five (2004) or Canis Lupus Familiaris (2007), where seemingly mundane objects at closer examination appear unnatural and repulsive.
In her works, Caroline Mårtensson often moves in the field between the intimate and the revolting, between pleasant and menacing. Through out it our relationship with nature is revealed as imbued by exploitation, chauvinism and self-deception.
The exhibition Vanitas or the Imaginary Control departs from a personal experience. In Caroline Martens son’s childhood the family business was in fact a greenhouse production that moved from the growth of comestibles to decorative potted plants, such as Begonia flowers. In light of this, a painful experience emerges from the rejected flowers of Vanitas I, victims of failed demand illustrating how nature, as much as cars or plastic bags, is an industrial product whose cultural and economic value match.
The main work of the exhibition, Ground Control, dramatise the feeling of despair over a collapsed relationship with nature, by staging flower production as a burden of Sisyphus. In Ground Control, the production line is perpetual and, in its mechanical pace, shakes ideas of originality, quality and what constitutes natural or crafted.
Yet while the exhibition is notably narrative in its account of mass-production of domestic homeyness, it has symbolic aspects that invite reflections of a rather more personal kind. Caroline Mårtensson consciously plays with feelings of nostalgia and sentimentality, often with a touch of mild irony, making us question the commonplace and familiar.
This is drawn to its conclusion in the work Våglängd (Wavelength), which consists of a number of radios set on the same volume, but on different frequencies. Music radio, you could argue, is the soundtrack of our lives, at work and in public spaces. But when the sound in Våglängd shift from harmony to cacophony, depending on what the different stations transmits, we are forced to acknowledge something we would otherwise take for granted. Caroline Mårtenson does not allow us to rely on anything.
Maria Bonnier Dahlins Stiftelse
Stipendiekommitténs motivering för 2007, skriven av konstnären Dan Wolgers:
Caroline Mårtensson
I en av Caroline Mårtenssons miljöer är den klassiska isbjörnsfällen på golvet i myshörnan smygbytt mot en fäll av hund. Det är en golden retriever, en gyllene återbringare, en gyllene apportör, en gyllene flådd rapportör (som Mårtensson själv, eller som vilken konstnär som helst förresten). Myshörnet kan vara ett hörn i slottet på den skotska ön Eilean Donan med sin enda invånare (konstnären är enda invånaren i sin ateljé). Eilean Donan Castle heter slottet på ön och så heter också ett par småväxta jakttorn som Mårtensson gjort, i lagom djurstorlek för hämndlystna djur runt slottet.
I en annan skulpturgrupp bestående av uppstoppade fåglar på sina sittpinnar har kadavren i själva verket slutligen smitit ifrån alltihop, de fåglar, de byten som hundfällen en gång så snällt apporterat. Återbringade till naturen efter att i kulturen dödstysta stått i givakt helt solo drillar de nu på de saligas ängder. Av döden och av konstverket återstår på väggarna endast de nakna, döda svarta pinnarna som ett dystert partitur. Fågelhunden slaktad, hennes apporterade fåglar bortflugna i ett sågspånsmoln, dock, i en annan grupp står markens annars nakna smådjur kvar iförda uniform, obscena åtsmitande kroppstrumpor; gosedjur med klor, bättre kamouflerade i kulturen än i naturen, redo, liksom Mårtensson.
Dunkers Kulturhus
Kontrast, fokus på skånska konstnärer.
Text: Mårten Wennelin, 2007.
Det sägs att Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt började med de minnen som uppkom av doften och smaken från en Madeleinekaka som doppats i te. En sådan, tillsynes obetydlig och privat händelse, startade en tankeprocess som sedan blev en bokserie i sju band på ca 3000 sidor och som engagerat en stor allmänhet sedan publiceringen under 1900-talets första hälft.
Intryck skapar minnen och mitt i vardagen kan något bekant plötsligt förflytta oss till en annan plats i en annan tid. Caroline Mårtensson utnyttjar detta till att skapa konstverk efter personliga upplevelser som sedan fungerar likt Prousts kaka för en rad besökare. Med sina verk låter hon publikens minnen och associationer måla personliga porträtt i vårt inre. Ett tillsynes romantiskt förhållningssätt till det förgångna som ofta får utgöra ramen för hennes konst. Jag skriver tillsynes eftersom hon absolut inte är odelat sentimental i sina verk.
Jag befinner mig på ett modernt inrett kontor ovanför den ateljé Caroline Mårtensson delar med två andra, hon har precis informerat mig om hur en kaffepress av den sort hon placerat framför mig kan explodera ifall man rör om med metallföremål i dem.
”Jag har just gjort det,” säger hon leende och börjar sakta pressa ned silen. Den vänliga handlingen att bjuda på kaffe har plötsligt fått ett underliggande hot och något obekvämt över sig. Det kan vara en slump eller en medveten handling men hur som helst så påminner akten starkt om hennes konst. Där det välbekanta och idylliska vid en närmare anblick får en annan dimension och det oväntade hela tiden lurar runt hörnet.
Hennes intresse ligger i det tvetydiga och dubbelbottnade, där det är svårt att avgöra om man bevittnar något positivt eller negativ eller där det söta och gulliga visar sig vara något annat. Hon intresserar sig för de saker vi omger oss med och de historier de bär med sig, minnen som man kanske inte alltid vill handskas med men som man ändå vill behålla. Hon behandlar också en sorts vardagsförtryck som antingen kan vara de små kränkningar många får utstå i form av visslingar och burop eller när vardagstristessen skapar ett förtryck över individen. Det sistnämnda demonstrerade hon i verket Dagens eko kvart i fem där hon fyllde ett köksskåp i folkhemsanda med hembakade syltkakor. Doften och skåpet kunde fungera som en startpunkt för minnen i stil med Madeleinekakan men mängden syltkakor, som täckte hela skåpet, förde tankarna till något maniskt och stört. För Mårtensson var det viktigt att baka alla syltkakorna själv, att tillåta sig gå in i det maniska och störda. Plötsligt infann sig då samma ambivalenta känsla som hennes konst lockar fram hos åskådaren. Utforskade hon en sorts mani? Eller var hon manisk?
I hennes verk Dansk Velour som visas i utställningen på Dunkers Kulturhus står en samling djur på ett bord som antingen kan vara ett skötbord eller ett operationsbord. Djuren är gjorda i ljusblå, rosa och vit velour och på avstånd är de otroligt gulliga, men när man närmar sig gruppen ändras intrycket något och vid beröring upptäcks en helt ny sida av verket. Att berätta vad som upptäcks skulle vara som att avslöja slutet på en deckare så det får du helt enkelt upptäcka själv men i sina betraktelser har Caroline Mårtensson gjort något som sträcker sig bortom den plats de står på, där varje åskådare målar sin egen inre tavla. Dels lyckas hon själv engagera en stor allmänhet genom att skildra privata händelser, men kanske ger hon också någon annan en förnimmelse som leder fram till en ny spaning efter en tid som flytt?
Ystad Konstmuseum
RoomFive 16 juni - 16 september 2007
Text: Ýrr Jónasdóttir, intendent / curator, Ystad Konstmuseum.
På konsthögskolans elevutställning för några år sedan var en märklig skulptur som fångade mitt intresse.
En kopia av ett 40-tals köksskåp hängde på väggen, skåpet var proppfullt med syltkakor. Titeln var Dagens eko kvart i fem.
Med äckelblandad förtjusning fylldes mina tankar kring min barndom, mormor i köket bakandes, lagandes mat, lukten av kakor och sylt.
Radions trygga röster i bakgrunden. Talförbudet och den närmast sakrala stämningen när hela familjen satt samlade kring köksbordet, radion skruvades upp, morfar hade kommit hem från sitt arbete och skulle lyssna på nyheterna.
När jag långt senare träffade konstnären Caroline Mårtensson fick jag veta att skulpturen var just en kopia av hennes mormors köksskåp. Mårtensson utgår gärna ifrån det personliga och ger det ett politiskt innehåll när hon reflekterar över samhällets genusstrukturer.
Människans relation till djur och hur vi förhåller oss till dem inom olika kulturer, är ett ämne som engagerar Caroline Mårtensson just nu.
I RoomFive bygger hon en installation där hon arbetar utifrån jägarkulturen. Hon använder attribut som vi känner igen, men hon rubbar våra förväntningar genom att göra små ändringar, hon leker med skala, tar bort och byter ut vissa element. Jakttornen står i förminskad form på golvet, förfinad som en möbel, likheten med barnstolar är slående. I den nya installationen Canis lupus familiaris kommer vi in i något som skulle kunna vara en jägares hem, men det är något som inte riktigt stämmer. Mårtenssons konst är politisk och känsloväckande, det handlar om liv och död precis som Gerhard Nordströms konst.
Caroline Mårtensson arbetar med objekt och installationer. Hon gick ut Konsthögskolan i Malmö för ett par år sedan. Sedan dess har hon erhållit flertalet stipendier och haft utställningar. Förra hösten kunde man höra hennes ljudinstallation i utställningen Besökarna i Västra Hamnen i Malmö.
Konstfrämjandet Skåne, Galleri S:t Gertrud
Text: Jessica Segerlund, curator, 2006.
Caroline Mårtensson arbetar med objekt och installationer. Hennes verk är associatiativa och behandlar ofta ämnen som minnen och ambivalens. Mårtensson placerar betraktaren i ett gränsland mellan negativa och positiva känsloupplevelser, och hennes arbeten eftersträvar att iscensätta situationer eller att projicera en känsloupplevelse.
Vid första anblicken av Caroline Mårtenssons verk slås man omedelbart av en dåtid, ett förflutet, ett sentimentalt tillbakablickande, men i konstnärens verk transformeras detta till en strategi för att förstå nuet, och den situation vi befinner oss i. Genom symboler kända för oss, leker hon med våra föreställningar om manligt och kvinnligt om barnets kontra den vuxnes upplevelse och med de roller vi förväntas inta.
Eilean Donan Castle I och Eilean Donan Castle II, är två skulpturer gjorda utifrån ritningar av jakttorn i skala 1:4. De är omsorgsfullt byggda i ljus björk och är till sin form påfallande lika barnstolar. Skulpturen, en sammansmältning av jakttornet och barnstolen ger ett fragilt intryck och en upplevelse av att konstruktionen kanske inte är solid. Istället minner de om ett byggtorn av klossar. Vad händer om man drar ut en beståndsdel, faller då hela konstruktionen, likt ett plockepinn? Är det vad som händer då jakttornet- jakten, som en av tradition manlig sysselsättning kolliderar med ett bruksföremål som barnstolen. Inbegriper installationen en verklighet som vittnar om den ambivalens unga män och kvinnor idag upplever kring könsroller?
Verket Dansk Velour består av en samling vilda uppstoppade smådjur placerade på ett bord. Djuren är klädda i pastellfärgad dansk velour, ett frottéliknade material som ofta förknippas med barnkläder och leksaker. Bordet är klätt med en vadderad vaxliknande yta, som ett skötbord. Djuren påminner om mjukdjur, leksaker men när man närmar sig verket tar snart dess detaljrikedom över, man skönjer en klo, formen av ett öga eller en liten bit päls som sticker ut genom beklädnaden.
Vid beröring upplever man vingarnas frasighet på ugglan under tyget, eller när man stryker handen över den sköra ryggraden på det som knappt kan vara ett en vecka gammalt kid, döljer sig en kroppslighet under velouren. Handen upplever tydligt djuret därunder, men samtidigt avsaknaden av värme och köttets mjukhet som vittnar om en redan död materia. Klädda, konserverade i en estetik vi förknippar med barn pendlar upplevelsen mellan ömhet, obehag och en önskan om kontroll. Men det som först framstår lågmält, mjukt och ömt bär en djurisk aggressivitet. Mårtensson har satt en hud på huden. Innehållet fyller vi själva i.